Trädgårdar i Tådås
Trädgården är för många en källa till avkoppling och kontemplation. Man kan få utlopp för sin kreativitet och avnjuta årstidernas skiftningar i färgprakt och växtlighet.
Vad vore Tådås utan sina trädgårdar? Visst är det härligt att flanera i vårt område en sommarkväll och berusa sig på alla gröna dofter! Jag tänker att en trädgård är som en bjudbricka som vi håller fram åt alla som vill njuta av naturens färg- och formspråk. Det ligger i trädgårdsarbetets natur, att vi anstränger oss, inte bara för vår egen del, utan också för förbipasserandes glädje och ögonfröjd. Nu när min egen trädgård är en latmansträdgård, kan jag glädja mej åt att ha trädgårdsglada grannar. Nyss vandrade jag runt i Per och Kerstins trädgård, och i Ingemars.
Hos Per och Kerstin
Per och Kerstins trädgård lyser av höstastrar och dahlior, en trädgård som blommar länge. De mesta av grönsakerna är skördade, men fortfarande rodnar tomaterna och en gurkplanta i kruka verkar veta vad den vill. Det märks att Kerstin tycker det är kul att jobba i trädgården!
Det känns som att kliva in i ett grönt uterum, med grupper av krukor, kullerstensarrangemang och bärbuskar.
När man flyttar in i ett hus som har en trädgård som någon annan tänkt ut, vill man ändra på allt då, undrar jag?– Vad jag genast kände, var att bärbuskarna var alldeles för många, säger Kerstin. Så många grävde vi upp och de fick vandra iväg till grannar som ville ha.
Jag slås av att många av växterna kommer från vår före detta granne Tuijas trädgård. Tuija anlade en praktträdgård bakom sitt hus och gick upp i ottan varje morgon och röjde.- Det är mycket tack vare Tuija, som vi har så mycket olika växter. Hon brukade komma över med plantor och säga ”ta dom här, dom är från barnkammaren”.- Det är ju så det borde gå till - varför skall man åka till Kullens och köpa frön, när man lika gärna kan dela med sig till sina grannar? Vi brukar också dela våra plantor och lämna dom vidare.
Per och Kerstins trädgård känns både ordnad och lite improviserad. Kerstin har ingen förkärlek för alltför rätlinjiga rabatter. Här ser man en sluttning med kullerstenar där kaktusplantor ligger nedkilade. Kerstin pekar på en liten rosa sak, som hämtad ur Tusen och en Natt. - Den kom Ingemar med. Det räcker med att mylla ner den i lite sand, tillsammans med jorden den ligger i.
Och den överlever snön och de kalla vintrarna, märkligt nog.På en hylla står krukor med kryddor uppradade och på väggen hänger lökflätor. Vem av er är det som är trädgårdsmänniska, undrar jag (fast jag misstänker att det är Kerstin).
- Per tycker inte om att rensa ogräs. Han får göra grovjobbet. Och det är han som sköter om komposten.
Kerstin berättar att de nästan inte köpt någon jord alls. I stället tömmer de kompostbehållaren varje år och sedan på med hönsgödsel.
I trädgårdslandet har de odlat potatis, vaxbönor, sockerärtor, lök, sallad och purjolök.
Vad betyder det för välbefinnandet att vara med trädgård, undrar jag?- För mej betyder det jättemycket! Det är min avkoppling. Jag kan gå här ute och skrota en hel dag, även om jag inte direkt älskar att hålla på och rensa.- Det ger mej en kick att gå ut på morgonen och hämta min färskpotatis och en lök.
Man behöver inte ha så stora ytor att hålla till på, det kan räcka att odla lite i krukor.
Om man vill ha färskpotatis på julbordet har Kerstin ett bra tips. Förväll potatisen tillsammans med dill och låt svalna snabbt. Sedan stoppas den i frysen.Inte fel att ta ut sommaren i förskott i midvintertid!
Hos Ingemar
I mitt-Tådås finns många fina trädgårdar. Och jag tänker ibland att blomstermänniskorna verkar ha samlats här i vår backe. Jag knackar på hos Ingemar, tvärs över gatan.
Ingemars trädgård med sina kullar och näckrosdammen i mitten får mej att associera till Japan. associera till Japan. Utmed framsidan på huset växer djupröda rosor.
Ingemar visar hur rådjuren nafsat av nästan varje knopp på plantorna.- En av de hårda vintrarna tog nästan kål på dom, men nu har de kommit sig lite, även om de krympt, säger han.
Vi vandrar bort till den lilla dammen, där en ensam röd näckros vilar
Men i botten ser jag svällande knoppar som verkar vara på G.De är inte alls svåra att odla, försäkrar Ingemar och de klarar kylan på vintern.
- Du skulle du sett dammen i somras! Sjutton näckrosor som mest, både vita och röda.
Plötsligt hörs ett risslande ljud. Ingemar har satt på vattenfallet som cirklar runt och som leds genom en ränna.
- På så sätt syresätts vattnet och det blir bättre kvalité. I början gick jag och köpte en massa grejer för att hålla borta algblomning och annat. Helt bortkastat! Pumpen gör att vattnet håller sig rent ändå.
Ibland brukar han rensa lite med en håv och då händer det att en vattensalamander följer med.
Herr och fru Padda brukar också hålla till i dammen. Kanske de förtrollas av den lilla glasbubblan med en lysdiod i som svävar på vattenytan
Uppefter slänten och vattenfallet klättrar höga fackelblomster och jättedaggkåpa.
- Till att börja med satte jag bara ett par plantor, men så har de förökat sig och blivit fler och fler. Men växter som sprider sig trivs ju och det blir en annan växtkraft.
Själv tycker jag också att växterna kan få bestämma lite själva var de vill slå sig ner, så blir trädgården lite mer levande.
Nu vandrar vi uppför slänten, till äppelträdet Ingrid Marie.
– För tio år sedan fick jag rådet av en trädgårdsmästare att ta ner det här trädet. Det hade trädkräfta, sa han. Det var tur att jag inte gjorde det! Det har varit nedtyngt av äpplen, år efter år, sedan dess.
Jag och mina grannar, som fått flera kassar av dessa underbara, krispiga äpplen håller med. Lyssna inte för mycket på experterna! Men i år har trädet en viloperiod och koncentrerar sina ansträngningar till ett par grenar.Ingemar har byggt en glasad altan och kan sitta inne och njuta av sin trädgård året om. Här har han också sitt nyförvärv – en fikonplanta med två strävsamma fikon på.På baksidan av huset gränsar trädgården till skogen.
Här är det mer vilt, med björkar och cypresser, som kontrast till stillheten med dammen och näckrosorna. Men det fridfulla porlandet från vattenfallet hörs också här och knyter ihop det otämjda med det finstämda.
Reportage: Margareta Rossing (2009)