Ibland undrar jag om människor i gamla tider var mer ängsliga än vad modernitetens människor är. Inte nog med att det inte fanns en fungerande sjukvård, brandkår eller snabba kommunikationer som underlättade livet. Man var också tvungen att relatera till ett helt osynligt universum och hålla sig väl med det.
I boken Gammalt från Tjörn av Carl-Martin Bergstrand och James Waldemar Hendry får man en fantastisk genomgång av hur livet skall levas, från vaggan till graven för att hålla sig väl med de osynliga krafterna.
Carl von Linnés lärjunge Pehr Kalm förundras i en reseberättelse över hur vidskepliga Tjörnborna är. Själv blir jag lite matt när jag läser om allt man måste tänka på i livets olika skeden, för att det inte skall gå tokigt. Berättelserna i boken är nedtecknade efter intervjuer som författarna gjort med äldre personer. Här nedan följer en nyttig redogörelse att efterfölja för den som vill vara på den säkra sidan.
Barnets födelse
Barnaföderskan skall ha stål i sängen, helst en stor ullsax. Det var också vanligt att mannen var med vid förlossningen, för att ta del av kvinnans lidande och särskilt de gamla hårdföra barnmorskorna beordrade mannen att assistera.
I barnets första badvatten skall man lägga pengar. När en nyfödd fiskarpojke badas första gången stod fadern och släppte ned en dörj, för att pojken skulle få fiskelycka. Stål och silverknappar i vattnet var också effektivt mot förtrollning. Barnets första badvatten skulle tas av rinnande vatten och slås ut mot norr.
Innan barnet var döpt måste man vara extra vaksam för att det inte skulle bli bortbytt. Ljus skulle alltid vara tända i rummet där det låg. Barnets första kläder fick inte tvättas, utan skulle brännas upp. Man fick inte hänga babyns kläder utomhus förrän modern kyrktagits.
När barnet var fött stoppade man in en böna i munnen på det för att det skulle bli ”grovätet”, dvs kunna äta vad som helst. Man fick inte vagga vaggan tom, för vips kunde det komma ett barn till alltför snart. När man besökte ett hem där det fanns ett odöpt barn, måste man alltid ta på kakelugnen, vilket barnmorskan också var noga med att göra.
Frieri och bröllop
Det var viktigt att man inte gick emot naturens ordning. I Valla socken bodde en kvinna som inte vågade gifta sig förrän risken att få barn inte längre fanns. Men efter giftermålet vågade hon aldrig gå ut om kvällen, för då förföljdes hon av fem huvudlösa barn. Det var de barn som skulle fötts om hon gift sig i rätt tid
I Klövedals socken var det vanligt att pojkarna drog ut på ”nattskoj”. Man knackade på hos olika töser och bad om att få bli insläppt och ligga jämte flickan. Han fick bara ta av sig hatten, tröjan och skorna. Om det var en ordentlig flicka bjöd hon inte på något medan ”sämre töser” kunde bjuda på brännvin. Detta var en accepterad sed och föräldrarna misstyckte aldrig eftersom traditionen också bjöd att pojkarna skulle hålla sig på sin kant. Det fanns en ramsa som man kunde säga när man knackade på rutan:
”Flecka, vell du inte vara benägen te vänskap å kärlek å lötte huvet frå puta upp te ruta och språka med mej och min putslustige kamrat! Jag har trasat så lång väg för fleckas skull i denne blöte skiten”
Den som skulle fria hade med sig en käpp som han ställde vid dörren. Ifall flickan sa ja till sin friare, gick hon och hämtade käppen. Fästmannen skulle sedan ge flickan en mjuk sak, gärna en huvudduk av siden, för att de inte skulle bli hårda mot varandra.
I Valla socken förekom det ofta att prästen fick ersättning för ”otidiga sängelag”, så kallad rumpeskatt. Giriga präster försökte få fästfolket att erkänna att de varit tillsammans, för att få lite klirr i kassan.
Ett gammalt bröllop varade i sju dagar. Vanligt var att flickorna i skärgården hade silkesduk på huvud och axlar i stället för krona, röda sidenband i flätorna och att brudklänningen var svart.
Död och begravning
Många var de tecken som förebådade ett dödfall – tappade skedar, hoande kattugglor, ljus som plötsligt slocknar i ljusstaken osv. När en likkistsnickare hörde buller bland sina verktyg, så visste han att det snart var dags att snickra en kista. Det var också vanligt att man hade bräderna färdiga till kistan under lång tid, av hänsyn till de anhöriga. Brädorna skulle helst vara av gran, eftersom de höll sig länge. Även ”dödsskjorta” eller linne kunde man tillverka redan i 20-årsåldern och ha liggande. Ifall man blev rejält ovän med någon kunde man få höra – ”näste gång vi råkas, kan du ta dödsskjorta med dig”
Det brukade vara släktingarna som grävde graven. Om den döde varit elak i sitt liv, kunde man lägga några kopparmynt i handen, för att muta Jungfru Maria vid porten till himmelriket.
Ofta varade begravningsriterna också i flera dagar, med olika rätter för var dag. Det förekom att den döde stod i rummet med avtaget kistlock, då maten serverades. Varje begravningsgäst förväntades ha rejält med ”fon” – förning med sig, så att maten skulle räcka länge.
Seder och bruk under årets dagar
Boken är full av roliga berättelser om hur livet levdes till vardags och till fest. Man måste alltid ta sig i akt så att det osynliga kosmos höll sig i balans.
Att det fanns en värld av gastar, spöken, huldror och gårdstomtar var alla överens om och ibland kunde man möta dem. Det var viktigt att man gjorde rätt i de olika situationerna och det var en garanti för överlevnad och välstånd.
Margareta Rossing (2009)