Reningsverkets historia

 

Nu skall äntligen okunnighetens slöjor dragas ifrån, tänker jag och dejtar Sture, Bosse och Olle för en invigning i reningsverkets mysterier. Länge har jag känt ett behov av att få veta vad som egentligen händer när man spolar.

Fortfarande ryser jag av lycka över att slippa hålla koll på bajsnivån genom att sticka ned en stör i avlopps-tanken. Och att - när man glömt hålla koll - behöva gå upp i skogen en svin-kall vintermorgon för att toan svämmat över.

Vi traskar iväg på grusvägen en vacker höstdag, mot det lilla röda huset. Sture slår ut med handen och säger lokalpatriotiskt

 

- Det finns inte många reningsverk som ligger så här vackert! Och man måste hålla med. Träden på bergen mittemot lyser i rött och guld och det risslar fridfullt i vassen. Men gräset utanför anläggningen som inte förstått att det snart är vinter är grönare än någonsin.


Olle och Sture drar verkets förhistoria

 

– Vi fick ett påbud från kommunen om att vi var tvungna att göra om våra infiltrationer och markbäddar. Annars skulle det bli vite, 10.000 per hushåll.  Så VA gruppen och styrelsen med Gunilla Jägemalm som ordförande fick sätta igång med att planera för ett reningsverk.  En samfällighet och en kommitté bildades kring frågan och vi kunde lämna våra hus som ekonomisk garant. Olle gjorde en ritning på hur allt såg ut i dagsläget att ha som utgångspunkt.

– Vi åkte runt och tittade på olika anläggningar. Men den vi fastnade för hade många stora fördelar. Den var självreglerande, högpresterande och energisnål. Så gott som underhållsfri! Andra verk skulle kosta 40.000 om året bara att serva.

 

– Och så satte sig Olle ned och ritade upp precis var ledningarna skulle gå och allt annat, säger Sture. När jag såg den ritningen fick jag faktiskt tårar i ögonen, det var en underbar känsla. Det kändes som att det inte var någon tvekan – så skulle vi göra! I juli 2006 började man gräva. Bosse var med och grävde i Nedre Tådås. Men så skadade en av de anställda sig i benet och Olle fick ta ut hela sin semester för att ägna sig åt grävning.

 

– Vi började klockan sju på morgonen och höll på tills det började mörkna.

 

För att allt skulle bli så billigt som möjligt, prutade Olle vilt och skamlöst. Kabel för 40 kronor metern i stället för ursprungspriset 250. Och mycket annat sådant.

 

Samma morgon Eskil skulle komma med sin grävmaskin fick de veta att en 50 mm tjock vattenslang måste installeras i schakten från vattenverket. Inga verktyg fanns tillhanda som passade och slangtypen blir nästan omöjlig att jobba med när det är kallt. Men det var bara att sätta igång och hoppas att det skulle gå att genomföra.

 

- Den ledningen drog vi med oss över en halv km i 50-meterslängder, som vi fick trä under kablar och vattenledningar på varje tomt, säger Sture.

Och när vintern kom blev det svårare att gräva för frost och kyla.

 

Sture berättar en rysare om vad som hände när de grävde på Övre Tådås.


– Det hade regnat i flera dagar och när vi höll på så rasade det gång på gång. Vid ett tillfälle hann jag inte undan utan fastnade i leran ända upp till midjan. Jag satt som i ett skruvstäd och kunde bara röra tårna. Eskil grävde som en galning med maskinen och sedan för hand. Jag minns att jag tänkte – bara han inte får hjärtinfarkt.. Jag satt fast i tjugofem minuter och till sist kunde jag dras ur mina stövlar med hjälp av maskinen..



Nu skall jag försöka förstå hur allt fungerar!

 

Utanför reningsverket finns det två luckor. Olle öppnar den första , som är en slambuffert.

 

- Detta är den första anhalten för allt avloppsvatten, här samlas det till att börja med.Jag tittar ner i brunnen och ser en oaptitlig välling av ..ja vad är det egentligen? Till min förvåning ser jag bindor, tops, plastkapsyler och annat som man kanske inte skall nämna vid namn. Varför gör vi detta mot oss själva, undrar jag. Sture håller med.

 

– Detta kan ju väldigt lätt fastna i pumpen. Med tanke på allt jobb som är nedlagt i anläggningen, så blir man lite besviken.

 

Nu kliver vi in över tröskeln till verket och jag slås av hur allt glänser och blänker som i en operationssal. Det är lite som att gå in i det allra heligaste, det hummar och låter lite försynt. Men rätt som det är sätter processen igång med en rejäl harkling.


När det blir en viss nivå i slambufferten utanför, går det in signaler till datorn, som talar om att

det är dags att ta en sats. Från bufferten pumpas sedan gojset med en skärande pump till en SBR-reaktor (Sequencing Batch Reactor) för satsvis biologisk och kemisk rening. I tanken syresätts bakterierna för nedbrytning av de organiska föroreningarna. För att slammet skall sjunka till botten så tillsätts fällningsmedel fem minuter innan syresättninsfasen är tillända. Det är också då som man tar slamprovet, som utförs två gånger i månaden.

 

- Det skall sjunka i trettio minuter, säger Sture. Då kan man sätta sig och filosofera på en dunk utanför huset och titta på den vackra naturen under tiden. Fosforprovet som tas på klarfasen, kan man däremot ta när som helst. Olle öppnar luckan till SBR-reaktorn och gräver upp stora sjok av plast och annat klägg. Detta kunde kniven inte finfördela. Man undrar verkligen hur verket kan klara sig från att bryta ihop.

Två satser om dagen processas.  Sedan står det stilla i 1,5 timmar så att slammet sjunker ner. Det nya slammet tappas av genom att en ventil på slamledningen öppnas. Den klara vattenfasen, eller klarfasen tappas av genom en ventil på avtappningsledningen. Efter 900 kubikmeter har slammet stigit så högt att det är dags att tömma. Det transporteras till Rönnäng fyra gånger om året.

 

Trots att verket är så självgående är det mycket som man måste hålla koll på. Olle tar fram en pärm med siffror och tabeller.

 

– Titta på de här siffrorna, säger han stolt. Kanonvärden! Eftersom de är så fina så nöjer sig kommunen med att vi skickar prover två gånger om året.


Hjärtat i hela anläggningen är datorn som finns i automatikskåpet. Olle kastar ett öga på processerna och konstaterar att allt går sin gilla gång.

- Den här årstiden räcker det att titta till det ett par gånger i veckan. Men på sommaren brukar jag ta en sväng förbi varje dag för att se att allt står rätt till.

 

Vi går ut ur anläggningen och solen börjar bryta fram. Jag känner mej lite rörd och förundrad över all hängivenhet och alla ideella gratistimmar av stenhårt arbete i kyla och värme som lagts ner. Och inte minst – fortfarande läggs ner!

 

– Nu när kostnader för VA- service skjuter i höjden för alla andra, så behöver vi inte betala ett öre mer, säger Sture. Det finns inget ställe till i världen som kommit undan så billigt som vi med all upphandling. Och det enda vi betalar för nu är fällningsmedel, såpa att tvätta golvet med och olja till kompressorn.

 

Är det inte fantastiskt? Vi måste vara rädda om vår fina anläggning! De som guidar runt heter Olle Karlsson, Sture Helgesson och Lars-Gunnar Hellström.

 

Margareta Rossing (2009)